Överklagan

Jag har det rätt tufft just nu. Det är mycket som händer runt min familj, sånt jag inte vill ta upp här, inte just nu i alla fall. Det upptar väldigt mycket tankar och gamla känslor bubblar upp till ytan.

Husköpet har vi stött på problem efter problem, och nu är vi mitt uppe i det största - som kan få allt att rasera. Jag känner att jag inte orkar mer snart. Jag står verkligen och vickar på kanten till avgrunden känna det som.

Det är nämligen som så att vi har behövt överklaga till tingsrätten för att ha rätt att köpa huset. Så just nu känns allt så ovisst. Och jurist är inte direkt billiga kan jag säga. Vi har behövt ta hjälp med den här överklagan. Men jag hoppas att allt tar slut nu. Så vi slipper lägga mer pengar på detta, kan återuppta renoverandet, ta lånet och skriva klart köpebrevet samt återfå lite hjärnkapacitet till annat. För mitt huvud, mitt humör och hela jaget blir så starkt kopplat till det här, på ett negativt sätt. Jag kan inte slappna av och sluta tänka på det och det tär, det tär så mycket på mig. Fy så jobbigt!

Jag vill bara att allt ska lösa sig och jag vill hoppa över närmaste 2-3 månaderna så att allt är bra sen.. 

8 dagar över

8 dagar över tiden. Nu orkar jag inte mer snart. Känner verkligen hur jag är på bristningsgränsen. Den senaste veckan har inte varit rolig, det har varit väldigt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag får mer och mer ont, har svårt att gå och det är så fruktansvärt tungt att bära på 18 kilo extra. Kroppen tar otroligt mycket stryk just nu känner jag, det känns överallt. Även sömnen har blivit sämre. Så fort jag vänder mig om i sängen så vaknar jag av att det gör ont och att det bara är allmänt svårt att vända sig om. Är lika smidig som en strandad val.

Lilja blev dessutom sjuk i söndags. Feber, utslag och hosta har härjat hela veckan. Febern gav äntligen med sig igår, så 2 feberfri dagar nu. Men resterande verkar ligga kvar, samt apritlösheten. Vi vet inte om det är vattkoppor hon har, då utslagen inte har betett sig som de ska göra. Hon kan ha fått en väldigt mild släng av det, eller så är det något helt annat.
Jag var i alla fall hemma med henne själv på måndag och tisdag. Men under tisdagen bröt jag ihop totalt, jag grät typ 4 gånger den dagen. Kände bara att jag inte klarade av mera (och det gör jag väl fortfarande inte). Robert fick därmed vara hemma och vabbar resten av veckan eftersom att jag är sjukskriven.

Han, min underbara karl som stöttar mig i motvinden, har verkligen fått ta hand om Allt de här dagarna. Barn och hem. Jag har inte orkat med någonting. Har dessutom varit borta en del, då jag har flytt hemmet för att komma bort ett tag. Jag har inte alls mått bra den senaste tiden och det blir bara värre. Dessutom hamnar alla mina "måsten" bara längre ner då jag inte orkar ta tag i dom. Allt känns hundra gånger jobbigare att göra just nu. Så med det hängandes över mig och alla mina orostsnkar kring förlossningen och kommande bebis gör att jag inte alls mår bra och jag känner mig orolig, ledsen och deppig över allt. Till den punkt att jag inte orkar med längre. Allt förfaller runtom just nu och jag vill bara skippa allting, lägga mig under täcket och inte komma fram förrän till sommaren. Är det möjligt måntro?

Jag är helt övertygad om att det blir
igångsättning nästa vecka.
Den här ungen verkar inte vilja komma ut självmant.

Påsken och BF-dagen

Påsken är över sedan en vecka tillbaka, men jag har inte riktigt haft ork att sitta ner och skriva. Så här kommer en sen uppdatering om vad som hänt senaste veckan helt enkelt.

Förra torsdagen var det skärtorsdag och Lilja fick äntligen gå på förskolan igen (som vi båda har längtat!). Jag spökade ut henne med lite smink och en sjal, men sjalen var inte så populär annat än på korten, sen var hon rätt less på den. Men det är ju förståeligt eftersom det är rätt så svårt att leka med sån som hänger och slänger över hela sig.

Hon fick även ett påskägg när hon kom hem från förskolan den dagen. Jag kunde inte låta bli att köpa några småsaker när jag var på affären. Så hon fick en påskutstyrsel, en liten gosedjurs-uggla, hårspännen och lite jordnötter. Hon var riktigt nöjd över presenterna i ägget och visade upp det hela dagen! 

Påskhelgen blev i alla fall väldigt lugn och den spenderades mest hemmavid då det har varit mycket sjukdom runt om i släkten. Vi var ner till mina föräldrar på middag på lördagen, men utöver det har det bara varit lugnt. Inte ens några påskkärringar kom förbi och tiggde godis. Jag som hade förberett med en hel del. Men det är svårt att veta om det är någon som kommer när det är första gången. Så jag har en hel del godis kvar i skafferiet..

Min lilla glada påskkärring

Öppnar sitt påskägg

Nöjd tjej

Idag fick jag även veta att det går vattkoppor på förskolan, så nu blir nog kanske Lilja hemma igen (har inte riktigt bestämt hur vi ska göra). Om Lilja har vattkoppor när bebisen kommer är den inte helt skyddad, så jag är lite osäker nu när det är så nära inpå allt. BF är trots allt idag. Men denna lilla tös verkar inte vilja göra som sin storasyster och komma på ”sin” dag. Det lutar åt att få gå över tiden. Men drygt känns det, huvva. Är tillräckligt less redan nu som det är. Det är riktigt tungt både fysiskt och psykiskt just nu.

Har gått upp nästan 17kg hittills (med Lilja gick jag bara upp 13kg) och har massa värk från foglossningen. Har dessutom hamnat i en svacka gällande måendet i och med graviditeten/förlossningen/kommande bebis och har inte hittat åt någon balans i allt det ännu. Har gått till en psykolog nu två gånger för att få lite stöd gällande allt detta och ska såklart fortsätta ett tag till. Det är bara alldeles för mycket just nu på alla fronter och att då ens försöka att bara lägga fokus på kommande förlossning och bebis går inte riktigt. Men jag försöker lägga undan vissa saker, medan andra är svårare. Så jag hoppas att det släpper, lite grann i alla fall, efter förlossningen. Blir väl ett annat typ av fokus på familjen då som jag hoppas ska skingra tankarna på allt annat och ge mig lite andrum att greppa den nya familjesituationen och försöka komma underfund med hur det ska gå ihop.

Nu hoppas jag i alla fall att hon kommer ut snart!

BF idag! Men ingen bebis.. 

Inte förberedd

Nu är vi helt friska från magsjukan. Vi äter alla som vi ska och allt är tillbaka till det normala typ. Men istället gick både jag och Robert och blev förkylda direkt efteråt, Lilja däremot har klarat sig hittills vilket är skönt (hon är ju alltid förkyld annars).

Jag var hos barnmorskan tidigare i veckan och vi pratade en del om tankarna kring graviditeten och förlossningen. På vägen hem, när tankarna väl kommit igång och börjat snurra, så insåg jag att jag är inte alls mentalt förberedd på den här kommande förlossningen eller bebisen. Hela den här graviditeten har bara passerat utan att jag har haft tid att greppa och ofamna den ordentligt. Har bara ryckt åt axlarna till allting eftersom att inget har känts speciellt, har ju redan gått igenom det en gång. Men då var det som en blixt slog ner och chockade mig helt. Jag är fan höggravid och ska snart föda ut en unge!

Jag känner mig totalt borta och helt nollställd inför allt. Kommer att få en total chock känns det som och för att förebygga det och en ev. förlossningsdepression så måste jag förbereda mig, men jag vet inte hur. Vet heller inte hur jag ens ska få tid till att sitta och bearbeta detta i huvudet i lugn och ro med tanke på en vild 2-åring som springer runt benen konstant. Och det är 3 veckor kvar till BF! Hur ska jag klara det?

Har dessutom mått sämre, rent ångestmässigt, de senaste 2 veckorna. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på exakt vad det beror på. Men mestadels är det väl att jag egentligen känner mig rätt oduglig som inte orkar med att göra saker här hemma, varken ge Lilja den tid och stimulans hon behöver eller se till att huset ser okej ut och är i beboeligt skick. Med all värk och utan energi så känner jag mig mer som en belastning än en tillgång och jag tycker att det är orättvist mot min familj. Jag försöker så gott jag kan och orkar, men det räcker inte till. Lilja har dessutom i princip varit hemma i 3 veckor, så allt med henne har hamnat på mig hela dagarna och jag vet inte ens om jag vågar skicka tillbaka henne till förskolan, även om jag verkligen skulle behöva det för att få tiden för mig själv.

Sedan igår eftermiddag har jag dessutom haft väldigt stark ångest och idag har jag bara fått kämpa för att ta mig igenom den med Lilja själv. Har haft två ångestattacker och mått allmänt dåligt med gråt idag. Känner mig rätt hemsk när min 2-åring tröstar sin mamma som har en ångestattack mitt framför henne.. Just nu känns allt bara hopplöst, men trots det så försöker jag verkligen att kämpa för min lilla flickas skull. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det eller om jag ens hinner göra något åt det.

Jobbig vecka

Jag är äntligen frisk igen, men har haft en riktigt tuff vecka. Jag har inte mått särskilt bra på kvällarna och jag har inte lyckats lista ut varför/varifrån det kommer. Får bara ångest och en deppighet över allt. Känns inte alls bra. Dagarna är rätt okej, men på kvällarna kommer allt.. Det är jätte jobbigt med det just nu.
Dessutom har jag sådan värk, typ överallt hela tiden och en hel del sammandragningar som kommer vissa kvällar. Nu ikväll har jag även haft sån sjuk smärta, för kanske någon nerv som kommer i kläm pga bebisen. Vet inte riktigt vad det är, men galet ont gör det.

Har varit hemma med Lilja en hel vecka, sedan fredagen förra veckan. Detta för att börja potträna henne. Det har väl gått helt okej. Vi kör efter boken/metoden "Potträning på 3 dagar". Hon förstår att hon kissar, men kopplingen har inte riktigt kommit ännu att hon behöver kissa. Så det blir en hel del olyckor och mycket tvätt, men vi kämpar på. Dagtid är hon i alla fall numera helt utan blöja, åtminstone hemma. Får se hur det blir på förskolan, beror lite på hur det ser ut på måndag då hon får återgå dit. Hon är duktig trots allt, inte alls slagit bakut över att vi tagit bort blöjorna. Hon verkar greppa konceptet helt, med blöja på natten och utan på dagen. Sen att det inte är klockrent ännu är en helt annan sak. Det kan nog ta ett par veckor, men fram till dess så kommer vi fortsätta att träna här hemma.

Hon har även gått och blivit extreeemt mammig senaste veckan. Bara jag som kan natta henne just nu, hon blir helt skogstokig annars. Vi som inte haft problem innan, hon har accepterat varannan kväll mellan oss. Tror att det kan vara att det är vi två som är hemma hela dagarna, och därmed jag som ger henne allt under den tiden. Men det tär även på mig en del, att inte få någon avlastning riktigt. Vi tycker inte att det är värt att bråka med henne så pass att hon ska behöva grina sig till sömns bara för att jag inte är där och nattar henne.

Jag hoppas att helgen blir lite lättare när Robert är hemma på dagarna också och att jag får lite egen tid och avlastning nästa vecka när hon ska tillbaka till förskolan.

Fina vänner

I torsdags hade jag en riktig dipp. Bröt ihop totalt och fick avvärja en panikattack. Man måste ju helt enkelt hålla ihop när man har små barn, så det var bara att bita ihop och tränga bort allt jobbigt. Men jag kände mig alldeles för dålig för att ta mig iväg någonstans en längre stund. Så jag hörde av mig till mina vänner som jag skulle träffa och avbokade träffen för dagen.
Under tiden Lilja sov på dagen så knackade det plötsligt på dörren och där står en av mina vänner, med en dricka och choklad i högsta hugg. Ett akutbesök hävdade hon bestämt, haha!
Så in kom hon och vi satt och surrade ett tag tills dess att Lilja hade vaknat, ätit lunch och mina andra fina vän kom förbi här istället. Så vi tog barnen och gick ut och lekte en stund i det fina vädret. Det gjorde gott! Att få prata av mig av allt det jobbiga och umgås med mina två absolut bästa vänner, det är vardagslyx! ❤

Hämtade in lite fina påskliljor från rabatten samma dag. De doftar ljuvligt inne i köket! 

Inte må så bra

Jag har haft en väldigt tuff period nu de senaste månaderna. Jag har kämpat till tusen för att inte falla ihop under allt och ångesten har smugit sig fram allt längre. Det har varit så mycket på tapeten nu;

• Dålig nattsömn med uppvak varje natt (har varit så i 1,5 år nu), 
• Lilja har varit mycket mer krävande de senaste månaderna, 
• Det har varit/är otroligt stressigt gällande; 
• flytten, 
• framflytt av inskolning, 
• framflytt av mitt jobb
• byte av förskola
• renovering

Har märkt det på mitt eksem som har blossat upp på händerna. Sådant typ av utslag som jag inte har haft på väldigt, väldigt många år. Jag har bara mått sämre och sämre ju mer sakerna har hopat sig över mig och igår kände jag att det var nog. När jag smått bröt ihop 5 gånger på en och samma dag så kände jag att det här är inte hållbart längre. Men jag vet heller inte riktigt vad jag kan göra åt saken, förutom att hålla ut tills hösten är här och allt är över och vi har hamnat i mål med alla framtida förändringar.

Jag är ju som bekant inte särskilt bekväm med förändringar alltid. Inte så stora saker som jag inte har kontroll över. Jag behöver kontroll för att må bra, för att kunna fungera i vardagen.
Min fina vän Sofie skrev ett inlägg (länk) om att vara högkänslig, och det är precis det jag är också. Jag klarar verkligen inte av för mycket förändringar. Skillnaden oss emellan är att jag inte är särskiilt stark och istället kräver mycket serier och filmer för att förlora mig i det och slippa tänka. Jag kopplar bort hjärnan totalt då och är bara här och nu. Det är min räddning i vardagen. Jag håller mig även ofta hemmavid, trots att jag skulle behöva åka bort oftare och umgås med mina få vänner. Men orken finns sällan där tyvärr. Ibland får jag helt enkelt bara ta mig i kragen och ta mig iväg trots allt, mycket för att det gör gott även det och för att inte sitta inne med alla tankarna själv. Till slut kommer jag väl att bli galen. Jag behöver hitta en balans och ett system som fungerar framöver.

Alla ändringar, förändringar och stress har tärt alldeles för mycket på mig och så just nu ligger fokus på att varva ner och få kontroll över situationen. Det blir nog många tidiga kvällar framöver och mycket planering/strukturering.

Att övervinna sin rädsla

Igår hade jag planer med en vän att åka till stan och kolla in den Internationella gatumarknaden som är här i stan. Men på grund av sjukdom kunde dom inte åka och jag stod i valet och kvalet på om jag skulle åka in själv eller stanna hemma. Jag hade ju lite andra ärenden som jag skulle behöva göra också nämligen.

Men jag tyckte att det kändes jätte jobbigt att åka in själv, för nu när Lilja äter vanlig mat och ersättning så krävs en helt annan typ av planering och krav på hur, var och när hon ska äta. Det är inte bara att slänga fram bröstet sittandes på en parkbänk längre. Så jag var nära att strunta i allt för rädslan att inte kunna fixa det själv. Jag tog mig i kragen och tänkte att jag faktiskt kan göra det här själv och att jag inte ska låta rädslan och ångesten styra över mig.

Så efter många om och men, med panik och nästan gråtattacker så tog vi oss iväg i bilen, in till stan.
Där gick allt jättebra faktiskt. Jag hade hoppats att Lilja skulle sova igenom hela vistelsen, men hon valde att sova mycket mindre än hon brukar och vara vaken istället. Det resulterade i att jag var tvungen att gå in på ett Café, beställa en kaffe och ge henne mellanmål där. Funkade faktiskt bra. Så nu är jag riktigt nöjd över att jag utmanade mig själv och lyckades!

Marknaden var helt suverän också. Det ser helt magiskt ut med alla olika maträtter och bakverk som är där. Spännande med mat från andra länder i världen som man själv inte alls är van vid. Köpte med mig Eclair hem, ett franskt bakverk, och idag ska vi in igen och köpa hem lite middag. Sitter och funderar på vad jag ska välja för något :)

Eclair

Separationsångest

Som jag skrivit tidigare så bestämde jag mig i lördags för att sluta amma helt, så fredagen var sista dagen. Men jag har fått sådan enorm ångest, separationsångest till min dotter. Det känns som att jag stöter bort henne och nekar tryggheten hon får. Jag har tvivlat oerhört mycket på mitt beslut de här dagarna. Nästan så att jag vill misslyckas bara för att det skulle vara så enkelt då. Enkelt att söva henne, enkelt med snabb mat. Men jag vet att logiskt sett är det bättre för henne att vi slutar helt, då det bara förvirrar henne om jag ska erbjuda ibland hemmavid bara. Men känslomässigt sett är det jätte jobbigt för mig och för henne med märker jag. Hon drar väldigt mycket i kläderna på mig och är ännu mer mammig just nu. Ingen annan får hålla i henne nästan. Robert, ibland. Men det är ändå mamma som är bäst!

Men jag har ändå bestämt att vi ska sluta, det är det bästa för oss båda (än fast jag kanske inte är redo mentalt). Och det är redan 5 dagar som gått nu, så jag hoppas att jag slipper ha ont i brösten så många fler dagar. Det är inte det roligaste, framförallt inte när jag dessutom får bära henne väldigt mycket just nu.

Det är väldigt mycket bergochdalbana för oss båda just nu. Både fysiskt och psykiskt och det påverkar sömnen och matlusten hos lillan vilket gör det tuffare rent allmänt just nu. Jag har inte alls samma ork eftersom att jag heller inte får sova lika mycket. Men det är bara att bita ihop, förhoppningsvis blir det bra snart. Snart.

Dåliga dagar

Söndag och måndag har varit riktigt dåliga dagar för min del. Gårdagen var bara en såndär dag då jag bara försökte överleva dagen utan att få ett sammanbrott. Allt gick fel, jag var less och grinig och Lilja var väldigt grinig. En väldigt dålig kombo helt enkelt.

Söndagen var värst på ett sätt. Vi vaknade alla av ett dunk och ett skrik/grin. Lilja hade rullat ur vår säng och ner på golvet. Paniken! Men hon verkade inte ha gjort sig illa och hon var snabbt tröstad. Vi ringde 1177 som sa att om hon har slagit huvudet ordentligt skulle vi åka in på akuten för en bedömning. Men då vi inte visste så åkte vi in för en kontroll för säkerhetsskull. Efter 1-1,5 timmes väntan konstaterade läkaren att det inte var någon fara med henne. Alla kontroller såg jätte bra ut och hon försäkrade oss om att vi inte var dom första och inte heller dom sista som kommer in med barn efter en sådan händelse (tror att hon ville lugna oss som förstagångsförälder). Men jag klandrade mig själv så oerhört mycket ändå. "Varför hade jag släppt handen på henne, som jag alltid lägger dit när hon äter och sover bredvid mig?" "Varför vaknade jag inte när hon började röra på sig?" Och den evinnerliga plågan om att jag borde veta bättre och ha vett nog att inte lägga henne på utsidan av mig nu när hon börjat rulla!

Men de flesta har sagt samma sak. "Det händer alla". Ja, det kanske är så, men varför i hela friden är det ingen som har sagt det till mig innan?! Vill vara lite förberedd på sånt här. Känner mig så dålig och värdelös när hon skadas och får problem av olika slag (som hennes värmeutslag hon har och att jag lyckades peta henne i ögat med nageln idag). Så dessa dagar har jag inte känt mig som världens bästa mamma direkt.

Skitdag

Den här dagen började så himla bra. Lättsamt att vara hemma med Lilja på förmiddagen och på eftermiddagen åkte vi in till stan med bussen för att fika med en vän.
Allt gick galant.. Men så upptäckte jag att jag hade tappat busskortet, någonstans på stan. gick runt på alla affärer jag hade varit in på och frågade, gick ungefär där jag visste att jag hade strosat runt. Men icket, det var borta. Ingen hade sett till det. Jävla skit! Hade dessutom kvar 200 kr på det och inte har jag märkt upp det eller anmält kortnumret till Din Tur heller. Så jag är totalt körd på den fronten.

Middagen skulle bli ugnspannkaka.. Men så hade jag läst att man lika gärna kan hälla smeten i muffinsform och få pannkaksmuffins. Sagt och gjort så gjorde jag det.. Men det blev bara "pannkaka" av allting. Halvt ogräddade och knapriga pannkaksskal blev det istället.

Tråkiga saker tar sådan energi från mig så jag blir helt matt. Det förstör hela kvällen och jag blir låg. Jag veta att jag inte ska gräma mig för det, men det är som svårt att låta bli. Har ni några tips?

Abstinens

Idag är det 5:e dagen sedan jag halverade min dos. Igår började jag känna av vissa biverkningar och idag fick jag nya biverkningar. Så dagen har spenderats hemma mestadels. Var in en snabb sväng på jobbet i morse och gjorde en sak. Mest för att bevisa för mig själv att det är pga tabletterna och nedtrappningen som gör att jag mår dåligt just nu. Blir lätt nojig över att det är en ny svacka som jag hamnar i annars.

Har haft hjärtklappnings, darrningar, muskelryckningar, myrkrypning, huvudvärk, illamående (kräktes upp lunchen. Men det kan även bero på hormonpåslag från Lillan) osv. Så det är en hel del som händer i kroppen och det är jobbigt att hantera det.

Men efter att ha pratat med chefen (som för övrigt är den bästa och förstår precis allt) så känns allt bättre. Det blir ett par dagar hemma för att landa i det hela och rida ut de värsta biverkningarna (förhoppningsvis).

Nedtrappning och avslut

Pratade med min läkare idag och blev glad över samtalet. Jag ska nu få sluta med mina tabletter, cipralex. Dessa har jag alltså ätit i ca 6½ år. Visst det har gått upp och ner, men sedan min kontakt med psykologen för två år sedan så har allt bara varit bra. Jag är visserligen lite mer känslig och min dalar kan vara lite djupare. Men i det stora hela är jag väl som vilken annan som helst, nästan i alla fall.

Så jag är väldigt nöjd över att läkaren tyckte att det var okej att sluta med tabletterna. Han sade att ett abrupt slut skulle gå bra, för det var så pass låg dos. Men jag kände ändå för att trappa ner lite grann för att avvänja kroppen beroendet. Så det börjas med halvor och sedan varannan dag osv. Ska bara hålla lite koll och se så att det inte bli återfall på detta, som det alltid finns en liten risk för. Men jag är sjukt taggad på att slippa dessa nu. Mest vill jag sluta för Lillans skull. Hon påverkas också och blir beroende och kan få abstinens vid födseln, samt att det kan fortsätta överföras via amningen. Så jag har 2½ månad på mig nu att trappa ner och avsluta dessa långt innan det är dags för förlossning, vilket känns jätte bra!

Separationsångest

Jag blev gräsänka igår och kommer att vara det fram till på lördag. I princip en hel vecka själv. Jag har sådan separationsångest att jag känner mig löjlig. Riktigt löjlig, precis som ett barn. Men jag vet att jag inte ska nedvärdera mig själv heller på grund av ångesten. Jag måste bara acceptera den och försöka göra det bästa. Men just separationsångest är bland det värsta.. Jag har ingen Robert som är här och stöttar och tröstar. Jag måste fixa det själv och ibland känns det inte som att jag gör det..
Grinade och hade ångest på söndag kväll, måndag morgon och hela måndag eftermiddag/kväll/natt.
Har typ rödsprängda ögon kvar från igår och idag på jobbet har tankarna snurrat hela tiden. Känner mig helt värdelös och känns som att jag kommer att falla ihop. Väntar bara på nästa "attack"..

Men det är bara att bita ihop och försöka stå ut ett litet tag till.. 4 nätter till.

Livanda

Jag började med Livanda för drygt ett år sedan. Det är en internetklinik där man får hjälp med att arbeta igenom vissa saker, man får välja ett program. Vet inte om jag har nämnt det förut.. Men jag höll på med det i 5-6 månader men hann inte klart hela programmet. Det föll åt sidan, annat blev viktigare, jag hade för dålig självdisciplin, det blev mentalt jobbigt att fortsätta.. Ja, ursäkterna är många. Men igår såg jag länken och jag tänkte att jag skulle logga in och se efter hur det såg ut. Tiden jag hade betalat för hade så klart gått ut, så jag tog för 2 månader till. Och jag började genast arbeta med det. Det är svårt och jobbigt med mycket funderingar kring hur och varför man agerar och beter sig på ett visst sätt i olika situationer. Men jag ska arbeta på det, har redan gjort det i två dagar. Jag måste bara börja med att ta med mig de nya förhållningssätten ut i det verklige livet också, det är där det svåra verkligen kommer att börja.

Influensa

Jag åkte på influensan förra veckan. Låg i feber onsdag-fredag. Och dagarna där efter har jag legat orkeslös och knappt kunnat äta något. Jag hade ätit så dåligt under hela veckan att jag trodde jag skulle tuppa av när jag klev upp i början på veckan. En diet på 2 dl yoghurt och 2 dl soppa om dagen är inte den bästa kan jag säga.. Men jag har gått ner typ 2 kilo, så den kanske funkar bra ändå, haha..
Det är inte förrän idag som jag har lyckats äta lite mer ordentligt och inte mått illa av all mat eller tanken på mat. Jag åt min första macka idag, som jag inte har ätit på en hel vecka innan. Kändes som en milstolpe i den här sjukdomen faktiskt. Mat har inte direkt varit det mest aptitliga eller åtråvärda denna vecka. Och när jag väl har ätit så har magen sagt ifrån med krämpor och, vad ska vi säga, kontinuerliga toalettbesök. Ingen hit kan jag säga...

Jag märkte avsevärd skillnad från när jag inte hade feber längre, ångesten kom som på posten. Under tiden jag hade feber hade varken kropp eller huvud tid för ångest, men så fort det "tilläts" av kroppen så knackade den på dörren. Och det var ingen liten weekendväska den hade med sig, ångesten var här för att stanna.
Nu när jag börjar smått må bättre från denna influensa (orkar dock inte mer än att plocka bort en liten hög med tvätt) så kommer ångesten och startar ett freakin rejvparty här inne.

Mina katastroftankar är lite större än vanligt och paniken kommer smygandes närmare. Jag får alltid ångest när jag är sjuk, men varje gång tror jag att det är värre än förra gången, att världen går under, att jag håller på att falla tillbaka till sjukskrivningsperioden och att jag inte klarar av detta. Och varje gång har jag min Robert som är där och försäkrar mig om att jag kan klara detta och har gjort det länge nu, att jag blir bättre hela tiden, att jag nu är en helt annan person jämfört med för ett år sedan. Och jag inser att han har rätt, en rationell del av mitt nu så kaosartat inre kan se det glimta förbi. Det är den glimten som får mig att fortsätta kämpa.

Påhälsning mitt i rushen

Igår hade vi bonuskundskväll på jobbet. Det innebär massor av folk, mycket att göra och tydligen en ganska stressad Anna. Efter en stressad jag och stressade kunder på lunchen så fick huvudet nog. Helt plötsligt så har pulsen gått upp, tryck över bröstet, svårt att andas och paniken sprider sig.
Jag går bakom hörnet, intalar mig själv att andas. Men kort därefter måste jag fram till kassan. Detta håller i ca 5 min och jag måste be en kollega ta över. Så jag springer bak på lagret och faller samman. En riktigt jobbig upplevelse som jag inte alls väntade mig. Men med hjälp av min underbara kollegor och massa viljestyrka så gick dagen bra. Även idag har det varit efterverkningar kvar, lite som träningsvärk kan man säga.
Jag hoppas på att morgondagen och resten av veckan ska gå bra. Samt att detta bara var en engångshändelse på grund av att det var lite för mycket just där och då. Jag vill verkligen inte ha en liten ångestperiod just nu, hinner inte med något sådant.

Värdelös vecka

Har haft en värdelös vecka denna vecka.. Det är oftast inte bara en sak som kommer när jag blir förkyld utan gärna 7 saker till.
Så jag har varit förkyld hela veckan, haft mens, fått blåskatarr och massa ångest på det. Ångest får jag alltid när jag blir sjuk, men det är alltid lika jobbigt. Inte den bästa lördagen med en alltmer tilltagande ångest, såpass att det blev en ångest attack.

Avslut

Efter nästan 1,5 år, 19 möten och mycket upp- och nedgångar, så har jag nu avslutat min psykolog kontakt. Och det känns faktiskt riktigt bra. Fick ingen ångest över att släppa taget om den tryggheten för att klara mig själv (som jag fick vid förra mötet..).
Visst är det asläskigt, men jag tror att jag kan komma att klara det galant. Jag behöver dock acceptera och komma ihåg att jag alltid kommer att vara lite extra känslig för oro, stress och ångest i jämförelse med andra.  Men jag har mina verktyg som jag kan fortsätta använda mig utav och jag har underbara vänner och familj som jag vet alltid finns där!

Ett brev...

Vi fick ett brev förra veckan. Ett klagomål, på våra katter. Enligt en granne så har katterna suttit på bilen (1 gång) och varit på väg in i deras öppna fönster (1 gång). Detta tycker vår hyresvärd är tillräckligt för att vi ska sitta och vakta katterna så fort de är ute.

Men det är egentligen helt fel. Vi har ingen skyldighet att jaga efter våra katter så fort de är ute. De har rätt att vistas vart de vill och du har själv skyldighet att låsa om dig om du inte vill ha djur in i din bostad. De lagarna som finns gällande katter är väldigt få och vaga. Så oavsett vad som händer så kommer vi troligtvis att ha lagen på vår sida.

Men trots allt detta så stör det mig enormt mycket.. Jag får sådan ångest av att folk har något emot mina katter, mig och min skötsel av dom, som att de skulle vara vanvårdade. Jag tar åt mig mycket av detta och mår illa av tanken på allt.


Lag om tillsyn över hundar och katter, 2007:1150
"1 § Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter."

Förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, 1998:899
"36 § Husdjur och andra djur som hålls i fångenskap skall förvaras och skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer."

Örnsköldsviks kommun:
"Katter
Kattägare har alltid ansvar för sin katts välbefinnande och även för de eventuella problem som katten kan orsaka. Om kattägaren inte tar sitt fulla ansvar är det lätt att katterna far illa eller att det uppstår irritation hos närboende.

Som kattägare har du skyldighet att se till att din katt mår bra och inte orsakar skada eller olägenhet hos andra.

Du måste också se till att någon ser till katten om du reser bort. Katten är ditt ansvar även då. 
Kastrering av katt löser många problem. Katten blir lugnare och honkatten får dessutom inga oönskade kullar.

Om du har problem med katter

Kattägaren är inte skyldig att hålla katten borta från annans egendom.

Vill du inte ha besök av andras katter finns det olika saker du kan göra för att förhindra det. Tips om vad du kan göra hittar du i informationsbladet om lösspringande tamkatter, som du finner i högerspalten på den här sidan. Observera dock att du inte får lägga ut gift eller på annat sätt skada katter."

Enligt Knivsta kommun, Hyresgästföreningen och flera andra sidor på nätet finns det lite information om en prejudicerande dom sedan 2002 som säger:

"I ett villaområde är det inte ovanligt att folk har katter och katterna får vistas ute. Tåligheten när det gäller katter enligt rättspraxis är att en familj kan ha upp till några stycken katter. Att dessa har möjlighet att röra sig fritt utomhus är också accepterat. Att katterna därvid vistas såväl på ägarens som på andra fastigheter är också accepterat. 

Ifråga om katter som tränger in i fastighetsägarens hus torde det vara familjens sak att freda sig genom att hålla fönster och dörrar stängda om katterna enkelt kan komma in genom dem. Även i övrigt får fastighetsägaren själv överväga vilket skydd som kan finnas för att freda tomten mot passerande katter. En kattrepellent som förekommer är citronsyra som läggs i sandlådor för att avhålla katter från att förorena i barnens leksand"