Jag var hos barnmorskan tidigare i veckan och vi pratade en del om tankarna kring graviditeten och förlossningen. På vägen hem, när tankarna väl kommit igång och börjat snurra, så insåg jag att jag är inte alls mentalt förberedd på den här kommande förlossningen eller bebisen. Hela den här graviditeten har bara passerat utan att jag har haft tid att greppa och ofamna den ordentligt. Har bara ryckt åt axlarna till allting eftersom att inget har känts speciellt, har ju redan gått igenom det en gång. Men då var det som en blixt slog ner och chockade mig helt. Jag är fan höggravid och ska snart föda ut en unge!
Jag känner mig totalt borta och helt nollställd inför allt. Kommer att få en total chock känns det som och för att förebygga det och en ev. förlossningsdepression så måste jag förbereda mig, men jag vet inte hur. Vet heller inte hur jag ens ska få tid till att sitta och bearbeta detta i huvudet i lugn och ro med tanke på en vild 2-åring som springer runt benen konstant. Och det är 3 veckor kvar till BF! Hur ska jag klara det?
Har dessutom mått sämre, rent ångestmässigt, de senaste 2 veckorna. Har inte riktigt kunnat sätta fingret på exakt vad det beror på. Men mestadels är det väl att jag egentligen känner mig rätt oduglig som inte orkar med att göra saker här hemma, varken ge Lilja den tid och stimulans hon behöver eller se till att huset ser okej ut och är i beboeligt skick. Med all värk och utan energi så känner jag mig mer som en belastning än en tillgång och jag tycker att det är orättvist mot min familj. Jag försöker så gott jag kan och orkar, men det räcker inte till. Lilja har dessutom i princip varit hemma i 3 veckor, så allt med henne har hamnat på mig hela dagarna och jag vet inte ens om jag vågar skicka tillbaka henne till förskolan, även om jag verkligen skulle behöva det för att få tiden för mig själv.
Sedan igår eftermiddag har jag dessutom haft väldigt stark ångest och idag har jag bara fått kämpa för att ta mig igenom den med Lilja själv. Har haft två ångestattacker och mått allmänt dåligt med gråt idag. Känner mig rätt hemsk när min 2-åring tröstar sin mamma som har en ångestattack mitt framför henne.. Just nu känns allt bara hopplöst, men trots det så försöker jag verkligen att kämpa för min lilla flickas skull. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt det eller om jag ens hinner göra något åt det.
Älskade vän! Jag kan inte säga att jag vet hur det är eller hur det känns, men jag relaterar verkligen till din "panik". Jag har själv tänkt flera gånger att det är nog bäst att jag nöjer mig med en unge för hur i hela friden ska jag mäkta till att älska och ta hand om en till när jag knappt har ork över till den som finns. MEN jag tror (och vet innerst inne) att vi klarar så mycket mer än vi tror och jag vet att du kommer att få din "shit together" även om det känns tröstlöst nu.
SvaraRaderaSkicka Lilja på förskolan (utan dåligt samvete) åtminstone en vecka (blir hon sjuk så blir hon, blir du sjuk så kommer bebisen vänta tills du är frisk). Fokusera på dig själv och gör saker du mår bra av, dvs sitt inte hemma och gräv ner dig i allt du borde men inte orkar. Åk på stan, köp något fint till bebisen eller hälsa på en vän. Pyssla och ordna lite påskpynt (skit i att du inte städat), läs en bok eller vad som helst som du mår bra av. Men sitt inte hemma och deppa. Du fixar det här det vet jag! Och du har världens bästa make som stöttar dig (och han hinner du kompensera senare, du har rätt att vara en belastning just nu).
Ring om du behöver! Jag älskar dig! Puss!