Det började först med att jag var sjukt opeppad på ens tanken att åka in. Så då försöker jag hitta anledningar till att inte behöva fara, typ som att det snöade för mycket.
Men jag började i alla fall att packa väskan, för OM jag skulle vilja åka in. Då är det lite finurligt där att när jag väl har packat väskan och ställt den i hallen så Måste jag bara åka in och träna. SÅ jag lurar mig själv där!
På väg mot bussen ville jag bara vända om och gå hem igen. Hela vägen fick jag kämpa med att fortsätta gå framåt ("Fortsätt framåt, fortsätt framåt"). För jag vet att det brukar bli bättre när jag väl är framme, så då var jag helt enkelt tvungen att fortsätta framåt.
På bussen då.. Vägen var så sjukt dålig att bussen skakade och skallrade hela tiden. Det lät som att den skulle falla sönder i 500 bitar när som helst. Bara det gjorde att jag satt med andan i halsen ungefär.
Men till slut kom jag fram, till gymmet. Det gick riktigt bra ifrån början, med uppvärmningen alltså. Men sedan gick jag ner, där alla muskelbyggare står, för att träna knäna och göra utfall. Vet inte om det var, mängden folk + jobbig övning + tidigare ångest, som gjorde att hela situationen blev sjukt jobbig. Så pass att jag var nära att fly fältet.. Men jag stannade kvar och kämpade. Tänkte att jag fan i mig skulle göra klart träningspasset när jag ändå hade åkt in.
Så i slutet av hela historien så tog jag mig igenom en/flera jobbiga situationer och kom ut levade på andra sidan. Heja mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!