Täcket

Jag vill varna känsliga läsare för ett extremt pessimistiskt och kritiskt inlägg!



Jag mår dåligt. Så är det idag bara. Jag har perioder av upp- och nergångar. Just nu är jag nere i en ordentlig dal, en så där slipprig dal som är svår att klättra uppför.
Jag har halkat längre ner sen i söndags och nu är jag långt nere..

Sådana här dagar undviker jag allt. Jag vill inte tänka, för då blir det jobbigt. Då försöker jag alltid sysselsätta min gärna med annat, typ att fokusera på serier eller spel. Sova är också ett väldigt hett alternativ, då slipper jag vara medveten om det jobbiga.

Jag undviker också människor, i den mån jag kan och får. Ibland tillåter varken jag själv eller Robert att jag blir för isolerad, men till en viss grad i alla fall. Jag undviker min telefon, jag kan helt enkelt inte prata med folk. Jag mumlar... *mummel* Eller så spelar jag, alltså agerar. Jag är ganska bra på att låtsas ibland. Jag låtsas att jag mår bra, men det funkar bara ett tag.

Allra bäst tycker jag om mitt täcke. Jag vill bara kunna lägga mig där under och glömma världen. Den finns inte och inte jag heller. Det bara är. Där. Under täcket. Det är en fristad. Fast ofta så somnar jag och då är jag som sagt inte medveten längre, kanske är det därför jag tycker om det?!?

Det underliga är dock att på kvällar så vill jag inte till täcket. Då vill jag sitta uppe för att slippa somna och ta tag i kommande dag. Dagen efter vill jag bara ligga kvar för att slippa kliva upp och vara medveten om min ångest.