Separationsångest

Som jag skrivit tidigare så bestämde jag mig i lördags för att sluta amma helt, så fredagen var sista dagen. Men jag har fått sådan enorm ångest, separationsångest till min dotter. Det känns som att jag stöter bort henne och nekar tryggheten hon får. Jag har tvivlat oerhört mycket på mitt beslut de här dagarna. Nästan så att jag vill misslyckas bara för att det skulle vara så enkelt då. Enkelt att söva henne, enkelt med snabb mat. Men jag vet att logiskt sett är det bättre för henne att vi slutar helt, då det bara förvirrar henne om jag ska erbjuda ibland hemmavid bara. Men känslomässigt sett är det jätte jobbigt för mig och för henne med märker jag. Hon drar väldigt mycket i kläderna på mig och är ännu mer mammig just nu. Ingen annan får hålla i henne nästan. Robert, ibland. Men det är ändå mamma som är bäst!

Men jag har ändå bestämt att vi ska sluta, det är det bästa för oss båda (än fast jag kanske inte är redo mentalt). Och det är redan 5 dagar som gått nu, så jag hoppas att jag slipper ha ont i brösten så många fler dagar. Det är inte det roligaste, framförallt inte när jag dessutom får bära henne väldigt mycket just nu.

Det är väldigt mycket bergochdalbana för oss båda just nu. Både fysiskt och psykiskt och det påverkar sömnen och matlusten hos lillan vilket gör det tuffare rent allmänt just nu. Jag har inte alls samma ork eftersom att jag heller inte får sova lika mycket. Men det är bara att bita ihop, förhoppningsvis blir det bra snart. Snart.